Peder Persson

Förutom tre egna utgivningar; Födselfest, Brudkronan och Bit för bit, har Peder Persson medverkat på ett antal andra produktioner. ”Musik Nåla-Åa” är titeln på fem samlingsskivor som spelades in i Studio Nåla-Åa under åren 1997-2001. Peder medverkar i olika konstellationer med egna låtar på fyra av utgivningarna. 1997 med ”Krymplings”, Min allra bästa vän och Färger som fanns förr (även med på cd’n Bit för bit med ny text i Kärlekens turné), och som soloartist, Homage åt Hede. 1998 med ”Sluring”, I vinden från Sör-Tröndelag (även med på Bit för bit), och som soloartist, Färgglad kärleksvisa. 1999 med ”Sluring”, En ängel i min famn (även med på Bit för bit). 2000, som var en hyllningsskiva till bröderna Ljusberg, med ”Sluring”, I vackra Härjedalen (Text: Ewert & Arne Ljusberg). 2001 som soloartist, Julnattsmöte. Han har skrivit två s.k. SM-låtar i samband med SM-tävlingar i Hede. Backhoppning 1997 Vi flyger ut och skidskytte 2006 Bom bom bom. På Radio Härjedalens samlingsskiva finns han representerad med sitt nya band med låten Heile livet (Terje Tysland). Av boken ”…ô rök stig från störröse” (svenska visor och psalmer översatta till vemdalsmål av Göran Mann) gjordes en skivinspelning med alla låtar där Peder framför titelspåret och No tändâs jös i âllä hus. Peder har också medverkat som producent på Grupo Tempo’s ”São Tomé” och Ewert Ljusberg’s ”Ljusbergs väg”. Till den nystartade Tydalsfestivalen skrevs en festivalsång Bygda der vi bor, där Peder stod som kompositör.

Peder står också som textförfattare till den officiella pridelåten för Härjedalen Pride, Vår tid nu.

Den låt som Peder slog igenom i Norge, och som också har fått ge namn åt webshopen, är Öst-Trönder. Det är en beskrivning av det nära samarbete som alltid funnits länderna emellan, vare sig det är t.ex. livsmedelshandel eller nöjen. Den är även till viss del självupplevd eftersom Peder ju faktiskt är halv norsk.

Men den största framgången Peder rönte musikaliskt var dock med en översättning av Leonard Cohens Hallelujah till härjedalsk dialekt. Då handlar den om en synnerligen halvlyckad älgjakt i de härjedalska skogarna, Halve kua. Den är den mest spelade av hans låtar på Youtube. Dock kan den inte tryckas på CD pga rättighetsfrågor.

De dialektala översättningarna har sedan fortsatt med bl.a. en översättning av den mycket populära låten Svag, som i härjedalsk beklädnad heter Klen.

Här berättar Peder om sin musikaliska resa…

”-Mitt stora musikaliska genombrott ägde rum nere i gillestugan med farsans gamla Levinare. En Royal från 50-talet som hanterades av en tanklös hormonstinn yngling, som då tyckte sig vara överlägsen musikhistoriens alla gitarrister. En hantering som skulle gjort varje gitarrsamlare av ordning helt galen. Men det brydde sig denna yngling föga om.

Jag var ju den som lyckades planka Dave Edmunds solo i Promised land!!!

Världens alla arenor låg för mina fötter. Flickorna skulle ligga som skosnören runt mina fötter och slita i mina vader som hungriga lejoninnor. Jag skulle dominera konserten med mina gitarrsolon och svepa med oemotståndliga sexiga rörelser över scenen. Fingrarna skulle fara som bålgetingar över strängarna och publiken skulle skrika i extas.

Mina drömmar började sakta men säkert falna i takt med att en oerhörd smärta ökade i fingertopparna. De vassa stålsträngarna skar in i skinnet! Det var nu jag började inse att mina solon drunknade av musiken från högtalarna. Det kanske var därför som det lät så bra… När jag skulle försöka på egen hand märkte jag till min stora förskräckelse att det inte riktigt lät som Dave’s gura…det var inte ens i närheten av Brasses Enmansband. Snabbt på med skivan igen…och in i drömmarna…och smärtan…yes, ride on!

Nåväl, drömmarna var ändå starten på min musikbana. Detta var den första milstolpen i min musikaliska karriär. Den andra kom många år senare, efter att ha spelat dansmusik på deltid i några år. Jag var på besök hos en, som sen kom att bli en mycket god vän, Odd Håvard Morset i Stugudal. Det var där jag för första gången kom i kontakt med Hans Rotmo och Vômmôl Spaellmanslag. Vômmôlmusikken, skriven av Hans Rotmo, gick som Amors pil rakt in i hjärtat. För mig har den musiken allt man kan önska, närhet, innehåll, komik, kärlek och politik. Många gånger som en blandning i samma låt. Spelmännen är duktiga, både som instrumentalister och som sångare. Vômmôlmusikens sound finns redan beskriven i spaltmeter. Dels av musikpress, men även av kompositören själv, så det behöver inte jag skriva om. Men Vômmôlkulturen är värt att notera. Allting är påhittat, men ändå inspirerat av bygden kring Verdal i Norge och av de politiska och kulturella förhållandena under den tiden. Texterna behandlar den industrialisering och avbefolkning av glesbygden, en problematik som alltid är lika aktuell, och om hur de bägge samhällsklasserna levde. Vômmôl mot Porcelen, vadmal mot porslin.

Link: Hans Rotmo

Den tredje milstolpen rundades med benet i gips och liggandes på avdelning 409 på Östersunds Lasarett. Efter en otäck skoterolycka fick jag några veckors omvårdnad med mat och omsorg av snälla systrar. Mitt i all tragik, fastän jag trivdes som bara den på sjukan, fick jag en freestyle och några kassetter av omtänksamma kompisar. På ett av banden spelade DDE. Den melodiösa trönderrocken hjälpte mig att inte bara klara av situationen, jag kunde också njuta av sängliggandet. Det är alltid sångarna som skapar mitt intresse för ett band. Det behöver inte vara tonsäkert och rent, men det måste finnas en kvalitet och en glädje i sången. Det som fick mig att falla för Bjarnes sång var inte så mycket den raspiga rösten, utan den totala rytmiken och den musikaliska fraseringen av texten.

Link: www.dde.no

Den fjärde, och senaste milstolpen kom när jag läste vid Hantverkets Folkhögskola i Leksand (idag Företagarnas). Vi skulle lära oss lite om kulturlivet i bygden. Bland annat fick vi se ett bildspel i en av salarna på kulturhuset. Det var ett bildspel om Hugo Alfvén. Det var något med den mannen som fascinerade mig. Jag tog del av historien, läste hans memoarer, men när jag sedermera fick uppleva musiken var det något av en salighet som sköljde över mig. Denna nationalromantiska musik slukade mig totalt. Jag kan inte påstå att jag för den skull dyrkar all musik från romantiken. Det är väl helheten som fascinerar mig, dels med den musik som jag först läst om och sen fått uppleva, och dels kompositörens livsöden väl skildrade i hans egna skrivna memoarer med ett språk och ett uttryck som jag beundrar. Vi delar också ett starkt naturintresse, inte minst uppskattningen av vad naturen kan ge som konstnärliga intryck.

Link: www.alfvensallskapet.se

Så allt sedan dess har Vômmôlmusikken, DDE’s trönderrock och Hugo Alfvén följt mig på min musikaliska väg, som jag hoppas ska nå en bit till. För jag har inte känt någon som slitit i mina vader ännu…”